Här sitter jag i coronatankar. Jag och min hustru är satta i karantän av våra barn. Det låter kanske dramatiskt men faktum är att bor man på landsbygden så innebär det inte så stora förändringar. Vår livsstil innebär inte särskilt mycket av påtvingade, närgångna sociala kontakter i stor grupp. Det värsta är att inte få krama om sina barnbarn.
Så går mina tankar till Bysjöstrand. Nej, ingen kunde väl ana att vi mitt detta viktiga initiala skede i vårt ekobyprojekt skulle drabbas av en världsvid pandemi. Redan har vi tvingats göra ändringar i vårt program och fler lär det bli. Tidschemat är osäkert men vi fortsätter att hålla en offensiv men realistisk profil. Listan över negativa effekter av viruset kan göras lång och ingen hade väl önskat att detta skulle hända, men låt oss nu ta lärdom av vad som händer och kanske också identifiera något på den positiva sidan.
Redan nu går debatten hög om krisens orsaker, hur vi skall förhålla oss till den och om hur vi i framtiden skall kunna undvika liknade situationer. Mycket kan sägas om detta, men jag skulle vilja begränsa mig i detta inlägg till en fråga som har direkt koppling till hela det koncept som byggandet av en ekoby innebär. Det urbana relativt det rurala, eller på bonnsvenska, problematiken stad – landsbygd.
Sedan långt tillbaka och med accelererande fart har urbaniseringen fortgått som vore den en naturlag. En process som inneburit också en motsvarande utarmning av landsbygden. Nu kommer på bred front insikten om nackdelarna. Urbaniseringen, liksom landsbygdens avfolkning, skapar enorma problem och coronan har hjälps oss till den insikten.
Över hela Sverige flyttar nu många av de stadsbor som har möjlighet ut på landet och orsaken till ”utflyken” är glasklar. Städerna, i synnerhet storstäderna, är med sin befolkningstäthet och sin kontaktdrivande infrastruktur, mycket sårbara. Risk för kaos i sjukvården och kommande försörjningsproblem av nödvändiga varor spär på stressen. Flyttlassen går, om än tillfälligt, från stad till landsbygd.
Detta innebär ett besvärande dilemma. Med utflyttande och fjällsemestrande storstadsbor ökar virusspridningen till landsbygden. Jag läste nyss ett inlägg från en bloggande mjölkbonde på Öland som beskriver situationen som irriterad. Kommunalrådet i Sotenäs kommun kräver att utreseförbud från städerna och tidningarna översvämmas av arga insändare som ondgör sig över storstadsbornas självfixering och bottenlösa naivitet. Finnarna har tagit i med storsläggan och satt hela Nyland och Helsingfors i karantän. I Sverige är vi försiktigare, men från skidorterna ljuder nödropen.
Nej, det är sannerligen ingen skadeglädje vi på landsbygden känner i detta dramatiska skede. Men trots att vi själva i många avseenden ”sitter i glashus” får man nog acceptera ett och annat ”vad var det vi sa”, eller ”jasså, det duger nu”
Vänner, corona eller inte corona, vårt samhälle är i akut behov av en djupgående förändring. En förändring som medför att människor kan leva meningsfulla liv inom våra ”planetära gränser”. Vi som jobbar med omställningsfrågor hoppades, och hoppas kanske fortfarande, att denna förändring skulle kunna ske under ordnade former. I dag måste vi inse att den omställningen också kommer att ske till följd av kriser likt den vi nu ser.
Vårt samhälle är i akut behov av en djupgående förändring. En förändring som medför att människor kan leva meningsfulla liv inom våra ”planetära gränser”. Idag måste vi inse att den omställningen också kommer att ske till följd av kriser likt den vi nu ser.
I det batteri av olika lösningar som då står till buds är utvecklingen av ”lokalsamhället” en kärnfråga och i det konceptet passar ekobyar in som ”hand i handske: För er Bysjöstrandsintressenter behöver jag inte gå på djupet i mina motiveringar om varför. Låt mig bara påminna om saker som ökad självförsörjning, lokal mat, färre transporter, minskat resande, ökad aktsamhet om naturen, solidaritet och, sist men inte minst, GEMENSKAP.
Nej, ingen önskade att detta virus skulle drabba oss, men låt oss nu ta vara på den möjlighet som uppstått för att på så många sätt som möjligt ställa om till en mer hållbara livsstil. Vi måste också påverka våra politiker att använda ”Sveriges goda finanser” till att nyttja detta tillfälle till omställning och inte satsa allt på ”business as usual”.
När det gäller vårt ekobyprojekt kan vi redan se en ”coronaeffekt” i form av ökat intresse. Under förutsättning att nuvarande kris inte övergår i djup och långvarig depression vill jag påstå att coronakrisen ger vårt projekt ytterligare vind i seglen.
Hälsningar
Per Skoog