Här ska det byggas!

Modernitet: Från fattigdom till konsumism till omställning.

För drygt hundra år sedan var livet fattigt och våldsamt här i Grangärde-trakten. Dan Andersson lär ha berättat följande om hur det var att leva här då:

Dom sköt efter gående i mörkret. En familj intill oss, som just tänt kvällslampan, fick in fyra skarpa skott genom fönstret. Jag hade alltid revolver med mig. Min fridsamma far hade en revolver hemma. Men jag var aldrig rädd. Vad vi visste, hade vi inga fiender. Men det var ändå kusligt, särskilt i mörkret, att vara ute i skogarna. Hörde man steg, ropade man ut god afton som en trevare; vanligen fick man ett god afton igen. Men det hände också att den mötande tyst vek undan, det kunde vara en tjuvskytt, någon förrymd brottsling eller någon sinnessjuk, som det fanns gott om i dessa trakter, och då var det bäst att ställa sig bakom ett träd och avvakta. Det kunde hända att man hörde en bösshane spännas, och det var en nervös och obehaglig historia att klara upp.

Waldemar Bernhard, En bok om Dan Andersson , s. 24.

Rena rama vilda västern, på 1900-talet och inte särskilt långt från Stockholm! Varje gång man idag går en skön skogspromenad, utan att behöva bära revolver, borde man tacka de generationer som byggde upp den moderna välfärden. 1920 bodde ungefär hälften av befolkningen i städer och hälften på landet, och det debatterades häftigt om vad Sveriges pågående modernisering borde leda till. Verner von Heidenstam, som ju knappast var nån hippie, ville skapa ett samhälle där hela befolkningen skulle ha ekonomisk trygghet, utbildning och mycket fritid, och där de välbärgade skulle förstå att lyxkonsumtion är helt onödigt:

Vi behöva inte en mängd hästar och vagnar, inte långa rader av rum, fyllda med dyrbart skräp. […] I själva verket behöva vi ganska litet för att kunna föra en tillvaro lika värdig som någon profets.

Proletärfilosofins upplösning och fall , del IV.

August Strindberg, som kanske var lite mer hippie-aktig, såg att lyxkonsumtion inte kompenserade för bristen på fritid hos lönearbetaren med sina “bleka kinder och granna strumpor”. (“Om det allmänna missnöjet” i Likt och olikt , s. 289)
Jämför denna syn på lyxkonsumtion med dagens oro för att människor i vår del av världen ska vägra gå ner i materiell levnadsstandard för miljöns skull. Okej, granna stadsjeepar och resor till granna hotell kanske lockar mer än granna strumpor och hästvagnar, men frågan är om de kan kompensera för stressiga jobb, brist på meningsfull fritid, ett splittrat samhälle, och ett massutdöende av arter. Omställningen till ett hållbart samhälle kommer att kräva uppoffringar, men som fysikern Ulf Danielsson påpekar så medför detta också nya möjligheter:

Jag är förvissad om att det krävs genomgripande förändringar som också kommer att innebära försakelse. Det är dock inte säkert att vi blir mindre lyckliga av det skälet. Att känna allvaret och arbeta för en bättre värld kan säkert ge en upplevelse av livsmening som många i vårt konsumtionssamhälle förgäves söker.

Vårt klot så ömkligt litet , s. 254 (min emfas).

Det bästa som kulturen har att erbjuda måste inte kräva mycket konsumtion, såsom musik, idrott, bildning, spel, litteratur och olika hantverk. Särskilt om man också utövar dem. Träna, spela musik, lär dig allt du är intresserad av, gör egna indiespel, läs de där böckerna som är “bättre än filmen” och skriv en egen bok. Odla, måla, snickra, smid stål eller brygg öl. Man behöver inte ens ha den “bästa” utrustningen för att skapa nåt bra och ha kul. Ofta är sällskap det viktigaste.

Bara fåren saknas.

​

Odling: “common ground” för hippies och yuppies.

Idag finns det finns många anledningar till att få fler att odla: det gynnar den biologiska mångfalden, särskilt bin och andra pollinerare; det ökar Sveriges oroväckande låga självförsörjningsgrad på 50%, jämfört med t ex Kanadas 183% (www.lrf.se ; www.fao.org , “FAO Statistical Pocketbook 2012”, s. 36); och det känns väldigt bra att plocka goda frukter och grönsaker precis utanför dörren, utan massa konstigheter och onödiga transporter. Dessutom är det enkelt!
Odling passar alla från bohemer till karriärsmänniskor. Det är ingen nyhet att hippies ofta har gröna fingrar; redan deras antika motsvarigheter, epikuréerna, lär ha blivit självförsörjande genom det trädgårdsarbete som de ägnade sig åt när de inte drack vin eller mediterade. Men även yuppies odlar, särskilt sedan stadsodling har blivit populärt. Till exempel odlar nu gräddan i Norra Djurgårdsstaden med hjälp av Östermalms stadsdelsförvaltning, så att “både plantor och grannsamverkan växer” (www.miljobarometern.stockholm.se ).

Odling är kanske nytt för vår tids metropoliter, men redan innan Epikuros plockade vindruvor i sin trädgård så predikade Xenofon – som var Sokrates lärjunge och atensk aristokrat – för odlingskonsten:

Vilken syssla ger sina utövare ett varmare välkomnande, och bjuder dem att komma och ta vad de vill ha?
Vilken syssla underhåller gäster bättre?
Var är det trevligare att spendera vintern med en stor brasa och varma bad än på en gård?
Var är det skönare att tillbringa sommaren med att njuta av svalkande vatten och brisar och skugga än på landet?
Vilken syssla ger på ett bättre sätt frukter åt gudarna eller tillfällen för festivaler?

Xenofon, Oeconomicus , 5.8-10.

Poängen är att odling är och alltid har varit för alla. Jag är själv nybörjare och har bara provat potatis, lök och morötter hittills, en säsong. Men det gick förvånansvärt bra, och det slog mig att Xenofons lilla odlarmanifest håller än idag, särskilt när han säger att det är mycket lätt att lära sig grunderna, och att nybörjaren knappt behöver fråga för att få bra hjälp av erfarna odlare, eftersom odlingskonsten “skänker sina utövare en ädel karaktär” (Oeconomicus , 15.10-12). *Shout-out till Pelle Skoog!*

Bysjöstrand

Att bo i en ekoby kan betyda olika saker för olika människor: för vissa är det en del i en normbrytande livsstil, det är steget ut ur ekorrhjulet i riktning mot ett enklare liv, bort från konsumism och närmare naturen och ens medmänniskor; för andra är flytten till ekobyn ett sätt att ta ställning för miljön och integration genom sitt bostadsköp, att bo granne med alla möjliga människor och byta ut stadens stress och isolation mot landsbygdens stillsamma, sköna natur. Vissa vill odla sin egen mat, andra söker gemenskap, och andra vill bara vara ute mer i naturen. För mig är det sista viktigast, inte bara för att forskningen visar att naturvistelser kan öka människors miljömedvetenhet (www.doc.govt.nz , Harbrow 2019; www.tandfonline.com , Rosa et al 2018; www.frontiersin.org , Larson et al 2018), utan också för att naturen och naturupplevelser har ett egenvärde.

På andra sidan Bysjön ses Västansjö och Norrbo i höstskrud.

Fullgör du inte din mänskliga tjänsteplikt –
din värdehandling
bäst på detta sätt:
Att stanna vid markernas
hemliga bäckar och floder
och lyssna tills sången
inom dig djupnar till ljus
och stiger i dagen.

OLLE SVENSSON, Lyssna till berggrundens flöden.

Vi ses i byn!